Nalle

Ibland händer det att jag kommer att tänka på Nalle, min första hund. Det var han som fick mig att börja träna och tävla lydnad och det var tack vare honom som jag kom i kontakt med Linköpings BK.

Nalle var en stor vit blandras, född 960320. Han var 75 % Samojed och 25 % Karelsk björnhund, en herre som visste vad han ville med andra ord.

Nalle var en stor personlighet och han gjorde intryck på alla människor han träffade. Stor och pampig med en yvig vit päls, mörkbruna ögon och rosabrun nos.

Det gick inte att ha honom lös i skogen, han for då genast runt och letade upp vilt. Men på lydnadsplan kunde han vara lös, där var det liksom en helt annan grej. När vi tränade skulle han aldrig ha fått för sig att smita konstigt nog.

Eftersom vi bara fick tävla i lydnad var det också lydnad som jag tränade med honom. 2003 fick vi ett 1:a pris i klass 2, minns att vi vann och det var en väldigt glad stund.

Nalle gjorde sina lydnadsmoment helt ok men det var hemskt svårt att få honom att lägga sig snabbt. Hade jag tränat med de metoder jag gör i dag hade det säkert gått bättre.

Nalle hade en stor integritet men var samtidigt en sann människovän. Orädd och självständig, ingen lätt hund. Det hände ett par gånger att han tyckte sig bli orättvist behandlad. Som minne från ett av dessa tillfällen, har min far fortfarande kvar ett par ärr på armen.

Själv har jag kvar ett ärr i munnen. Jag fick sy 5 stygn efter en dispyt med Nalle. Detta var dock helt och hållet mitt fel. Jag skulle, precis som tikarna gör med sina valpar, bita Nalle lite lätt i hans läpp för att få honom att sluta upp med ett dumt beteende. Han såg vad som komma skulle och slängde bort sitt huvud men hans ena hörntand rev upp ett sår i min mun.

Det var sen en lite annorlunda situation att komma in till akuten och försäkra läkaren att det var jag som hade bitit hunden. Inte tvärtom!

När Nalle var 9,5 år togs beslutet att låta honom somna in. Han hade då en tid haft mycket ont i sina leder och blivit rätt osocial och dragit sig undan. Man såg i hans blick att han inte mådde bra.

Minnena från tiden med Nalle är blandade. Mycket kul hade vi förstås, men vissa saker vill man helst glömma. Att behöva be grannen om ursäkt för att ens hund sprungit in i grannens hus och jagat runt deras katt tills den nästan fick hjärtstillestånd är mindre roligt…

Dock är det Nalles förtjänst att jag fick igång mitt hundintresse… och en katt mer eller mindre kan ju kvitta! :-)